Till att börja med... JAG ÖVERLEVDE :-D

Det var nu dagen D och jag var lite ledsen (grät) och hade lite panik som övergick lite långsamt (med hjälp av lugnande) så resan till Arlanda blev ganska lugn. Jag sov mestadels.

Väl på Arlanda börjar jag gråta stort igen. Blir kramad och lugnad ännu en gång. Sedan är det dags att gå på planet och jag börjar gråta igen MEN går på planet och en flyvärdinna ser mig gråta och tar hand om mig helt underbart och leder mig till min plats och berättar lite vad som kommer hända och att det kommer skaka och låta osvosv.

Sen börjar planet åka och jag gråter vidare men det lyfter fint och vi kommer upp utan problem :-) Och väl uppe i luften var jag heeeeelt lugn. Allt gick så bra, pyttelite turbolens osv.

Landningen var jobbigare, men även där fanns flygvärdinnan vid min sida och stöttade mig till 110%. Även nergången gick väldigt fint. En helt OK ditresa! :-D

Hade sedan en helt underbar vecka med sol och bad och på hemresedagen känner jag mig lite lugnare inför flyget, så jag tog ingen lugnande tablett (vilket var det största misstaget jag gjort)Börjar gråta hysteriskt när vi ska gå in i gaten! Den nya flygvärdinnan, Anna hette hon, tog hand om mig direkt. Ledde mig då med till min plats och frågade om det gick bra att hålla bebis (hade henne sovande i min famn) och jag grät och sa ja.

Sedan stog hon läääänge hos mig och frågade: Vad känns jobbigast, och förklarade även hon att alla ljud och skakningar i planet är fullt normala och att piloten är väldigt duktig.

Men jag fortsätter att ha ångest och mår nu riktigt dåligt. Skakar i kroppen och spänner hela mig. Men upp kommer vi och ångesten håller i sig. Flygvärdinnan kommer fram igen och frågar hur det går och då gråter jag igen. Hon kommer med jämna mellanrum och frågar mig hela tiden så det är okej. Sen får vi lite mat och jag pillar i mig lite men har fortfarande ångest och börjar känna myrkrypningar i hela kroppen och känner mig svimfärdig. Anna frågar mig om jag vill prata med piloten för att hon tycker jag ska göra allt för att göra mig så lugn som möjligt. Så jag tackar ja! Så efter vi flygit och jag har ren panikkänsla efter typ 3 timmar (det är nu 3 timmar kvar av flygningen) får jag gå fram i planet. Anna håller bakom mig för jag håller på o svimma och är varm och yr. Men hon leder mig gråtandes fram i planet och där står piloten. En jättetrevlig och rolig gubbe :-) Han drog massor av skämt och frågade var jag kom ifrån och vad jag jobbade med osvosv. Och de satte mig på en stol i "köket" på planet framme vid där piloten sitter. Anna gav mig vatten och sa att jag hade en konstig färg i ansiktet. Jag fick lite godisbitar av henne för att få i mig lite energi. Sen började de fråga varför jag blivit så flygrädd och jag berättar om att det troligtvis har kommit sedan 11 september. Då berättade hon att inom svensk charter har det aldrig varit nån terrorist osv. Och hon berättar att hon har flygit i 22 år och att hon aldrig skulle göra det om det var risk för nåt farligt.

Vid det här laget har jag huvudvärk till max och axlarna uppe vid öronen. Kan inte slappna av alls! Tar en lugnande och två alvedon (men inget av dom har någon direkt verkan tycker jag). Sen frågar Anna och piloten om jag vill följa med in i cockpiten. Och jag säger ja, så jag får se hur det såg ut att sitta där fram. Det var liiite häftigt om jag måste erkänna! Va helt blått och en lite mäktig känsla. Så jag skämtar med piloten och frågar om vi ska byta plats. Då börjar Anna att skratta. Jag känner mig fortfarande svimfärdig så Anna tycker inte jag ska gå tillbaka till min plats (jag satt intryckt vid fönstret på rad 14 ;-)) Så jag får sitta där fram med 2 meter mer benutrymme, som att man kunde va glad för det då? ;-)

Nu är det ca 2,5 timmar kvar av flygningen och Anna berättar att 35 minuter innan man når marken så börjar de påbörja inflygningen. Jag sätter mig med min mamma längst fram i planet och börjar må så illa. Så fick först en liten spypåse, men det övergick sedan till en stor taxfree påse. Kräktes till och med galla. Satt på denna platsen ett tag och det lugnade sig liiite. Anna gav mig isbitar jag kunde suga lite på. Berättade även att när man har flygångest så måste det "komma ut" på nåt sätt. Vissa skriker och andra spyr t.ex! Efter o ha suttit och hyperventlierat och kräkts och mått dåligt blir det dessutom så mycket turbolens att säkerthetsbältet måste sättas på så detta gör vi och jag gråter. Man får en känsla av att planet åker ner hjälplöst 40 meter. (som en JÄTTE killerbacke på vägen) Ni som flugit vet vad jag pratar om? Anna berättar att det bara är luftströmmar. Och piloten meddelar att det är som att åka på en motorväg och att komma in på en grusväg. Inget farligt alls. Men jag berättar för Anna att just nu så hatar jag grusvägar. Tittar dessutom ut genom fönstret och ser vingen guppa som tusan och säger till Anna att den kommer trilla av. Då berättar hon att vingen kan i princip böjas rakt upp utan att det skulle vara något farligt. Det lugnade mig lite.

Ungefär såhär höll det på i de 6 timmar flygresan tog. När vi till slut skulle påbörja landningen led de mig tillbaka till min plats. Satte på bältet. Och nu var det mörkt ute. Planet börjar gunga och jag får panik. Men till slut känner jag hur bakhjulen stöter i marken och flygplanet "hoppar" ju några gånger efter det innan framhjulen åker ner. Men en jättefin landning och min ångest börjar lätta. Alla går ur planet och vi sitter kvar (hade ju barn och packning överallt). Jag ger Anna och även den andra flyvärdinnan (Tanja) varsin stor kram och tackar dom hur stort som hellst. När jag får gå ut ur den lilla dörren så känner jag en viss lättnad. sen tar det inte många minuter förrens ångesten var helt borta.

Så att man kan ha ångest i 6 timmar, DET GÅR kan jag lova er som sagt att det inte är möjligt för kroppen. Haha

Kommer med ett lite mer positivt inlägg och massa fina bilder snart :)