Läste nyss i en bok, en text som kändes om inte helt, så delvis riktad till mig. Mina tankar och känslor är nog rätt normala tror jag ändå! Eller vad tror ni? hihi. Längtar efter bebis som tusan idag... vill hålla honom/henne i min famn NUUUU! :) Gick ju iaf in i vecka 35 idag. Är ju sjukt kort tid kvar nu! Wohooo!

"Hilma 37, hatar att vara gravid...

...Får man säga så? Nej. Ingen säger det. Alla ser bara sådär fantastiskt lyckliga och upplysta ut. Upplysta inifrån. De strålar! I alla gravidtidningar står det att man blir vacker. Håret blir tjockt och glansigt. Man lär känna sig själv på djupet. Magens fint rundade form är attraktiv. Man inser äntligen vad det går ut på, detta att vara kvinna.

Men sorry. Jag känner inte så. Jag är 37 år, det här är mitt första barn, jag borde vara tacksam och jubla och omfamna världen. Istället är jag dyster. Jag vill inte vara det men jag är det ändå! Mitt hår är inte glansigt och jag är blek och glåmig. Jag känner mig svettig jämt och har flytningar.

Jag gillar inte att mina kläder blir för små snabbare än jag hinner köpa nya. Jag gillar inte att alla jag möter bara stirrar på min mage, utan att se på mig. Kalla mig för en bortskämd flicka, jag kanske är det! Men ingen hade informerat mig om att jag plötsligt skulle komma i andra hand. Att jag förvandlades till ett kärl, ett skepp åt en okänd liten inkräktare. En sparkande alien som ger mig halsbränna dygnet runt.

Jag känner mig osäker. Tänk om jag inte kommer älska honom eller henne? Tänk om jag inte kommer trivas med rollen som mamma? Alla kvinnor kanske inte passar till det! Jag har levt ett aktivt liv. Varit eftertraktad i mitt jobb och i händelsernas centrum. Nu märker jag att jag på något sätt glider ur fokus. Det känns som om folk inte längre räknar med mig. Jag börjar känna mig utanför. Som en mindre vetande, ungefär. Jag har lust att skrika: Vänta! Jag är inte dum i huvudet, jag är bara gravid. Men det känns som om ingen skulle lyssna. Det är ingen idé. De har redan bestämt sig, räknat bort mig.

Jag vet att jag låter otroligt negativ, men det är så jag känner mig just nu i sjunde månaden. Jag tycker tiden går otroligt långsamt och jag har panik över min kropp. Jag som alltid varit slank är nu så otymplig och ful. Jag är en kossa. Jag är trött på mig själv.

Förbjudna tankar. Ångrar jag det här? Helt ärligt, ja. Ibland. Inte hela tiden. Men ibland drömmer jag om hur det var innan. När jag kunde resa bort som det passade mig. Utan att ta hänsyn till att mitt tillstånd var speciellt. Utan att behöva tänka på att jag kanske inte får flyga längre, eftersom jag passerat vecka 28.

Att jag inte känner mig särskillt sexuell, det ska vi inte ens prata om. Jag tänker tillbaka på tiden när jag stod vid en bardisk i en kort kjol, drack drinkar och flörtade vilt. Den tiden är borta, begraven, kommer aldrig mer igen. Nu är jag präktig och tjock, och korta kjolar och alkohol kan jag bara glömma. Ja, än sen att jag varit trött på singellivet innan! Nu när jag aldrig mer kommer att uppleva det, verkar det enormt lockande.

Så varför blev jag alls gravid? Det fanns ju ett skäl, eller hur? Jag kände en längtan i kroppen. Jag hade mött en man, och vår kärlek ville nog vidare. Jag var nog rätt less på mitt gamla liv, när jag tvingas analysera det. Alla runt omkring hade bildat familj. Det kändes hårt att leva ett helt liv utan att föda ett barn. Jag längtade nog. Någonstans inom mig fanns en önskan, det är helt klart. Det var bara det att allting blev så annorlunda mot vad jag hade trott.

Just det där fysiska. Och att friheten blev så kraftigt beskuren. Jag står vid en punkt från vilken det inte finns någon återvändo. Det är skrämmande och samtidigt fascinerande. Jag är nyfiken på barnet. Men jag står fast vid att graviditeten är en ganska plågsam erfarenhet. Jag kan inte ljuga om det. Jag måste få säga det, utan att hyckla och le och intyga att allt är fantastiskt mest hela tiden.

Förr var jag chef över min kropp. Jag kunde träna, äta mindre om jag ökade i vikt. Nu är det kroppen som styr över mig. Jag har ont i bäckenet, mår illa och är fysiskt trött. Jag är maktlös. Kanske är det rätt åt mig. Jag som alltid velat ha kontroll, jag som alltid trott att jag hade kontroll. Det var bara inbillning. Graviditeten har lärt mig obönhörligt att jag inte kan styra mitt liv längre. Det kanske är nyttigt, men jag har svårt att förlika mig med det.

Jag är också orolig för hur det ska bli sedan. När barnet är fött. När ska jag kunna arbeta som jag vill igen? Tänk om jag aldrig mer kan det? Tänk om jag förvndlas helt och blir en annan sorts kvinna än den jag vill vara? Jag kan inte låta bli att tänka i de banorna. Min mamma som jag pratar en hel del med (tack gode gud att vi har bra kontakt), försöker trösta och lugna mig. Hon säger att mina känslor beror på att jag får barn som nästan 40-åring, att jag vant mig vid en viss livsstil. Men också att det jag känner är helt normalt, bara det att ingen kvinna säger det högt. Det är befriande att höra.

Nu när jag berättat hur jag känner mår jag lite bättre. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att dessa nio tio månader är outsägligt långsamma. Jag kan inte bara svälja myten om den harmoniska blivande mamman utan att vara kritisk...

Men jag kan ge mig sjutton på att jag ändå kommer se tillbaka på den här tiden med vemod, när den är över. Jag önskar bara att den vore det. Nu."