Jerry och våran bebis! Vad gjorde jag utan er?
Bebis sprattlade som tusan nyss och då får jag den mest underbara, fantastiska känsla som bara går att uppleva tror jag! Börjar verkligen kännas som lite hårdare "buffar" nu än tidigare! <3

Men jag måste ju erkänna, och det är ju inget man pratar om men jag är ju ganska öppen av mig som ni vet ;) Har pratat mycket med Helene (tack för våra panikstunder ihop, du hjälper mig massor). Hon känner precis likadant och hon ska få sin lill* plutt bara tre dagar efter oss :)
Men på tal om det. Alla dagar är inte underbara, sådär överdrivet lyckliga som jag alltid har trott. Konstigt. Tror det delvis är hormonerna. Men vissa dagar känner jag bara en stor tomhet. Och livrädd. Och nervös. Och hur sjutton ska jag fixa det här?
Men som sagt Helene och många andra jag pratat med har kännt sig likadana. När den sprattlar så känner jag, oftast, en kärlekskänsla och känns underbart att vårt blivande barn busar o har sig. Men ibland, oftast de dagar den inte sprattlar alls kan jag känna mig helt känslolös. Som att man inte har en enda känsla för barnet i magen. Det har jag ju, det vet jag, men de stunderna undrar jag om jag någonsin kommer älska barnet. Och så blir jag livrädd. Inte konstigt kanske? Och tänker att jag kommer bli den sämsta mamman på denna jord.
Jäkligt skönt att ha Helene att prata ut med om detta. Vi är ju i samma vecka o allt så den är väldigt skönt :)

Har en superbra stund nu och älskar bebis och Jerry över allt annat, det ska ni veta :) KÄRLEK!