Segt som sjutton var det att gå upp i morse. När klockan ringde trodde jag inte det var sant :) Men upp kom vi. Föräldrautbildningen började kl 09.00 och innan dess skulle vi träffa barnmorskan för mätning av magen o hjärtljud osv (vanlig kontroll). Så vid 20 över 8 typ (när jag är redo att åka typ) frågar Jerry "Vilken tid ska vi vara där?" Och jag svarar ju såklart "Halv 9" och då får jag en chockad min plus "VA? vad ska vi göra där så tidigt?" ... "Men Jerry, vi ska ju till barnmorskan innan" ... "juuuust det"... "Ja, jag förstår ju varför det inte är gjort så att två killar ska skaffa barn, hahaha"...
Undra vem av oss som är gravid och tankspridd va? Hahaha

Så lite sena blev vi, men fick ändå sitta och vänta så det gjorde inget :) Så fick vi komma in och jag fick ta både stick i fingret och i armen. Fyyyy! Hon kollade Hb, socker och så skulle hon skicka iväg ett prov för att de vilken blodgrupp jag har. Allt såg bra ut sa hon! Och mitt blodtryck låg på 112/82 vilket hon sa också var bra!
Sen var det dags att mäta magen. Hennes första kommentar var typ "Oj, den har växt sen sist".. och efter mätning med måttband sa hon att det var ett utmärkt mått. Sen lyssnade vi på hjärtljuden vilka låg på 140 slag denna gången. Tog upp med henne att min rygg ballat ur totalt och hon tyckte jag skulle bli sjukskriven på 50%, så fick tid hos läkarn nästa vecka. Känns som en liten lättnad! Hoppas han tycker lika som hon och jag bara ;)

Sen började utbildningen. Var Jerry, jag och tre par till. En Jerry kände som också spelade innebandy som han inte visste att han skulle bli pappa. De var planerade en dag efter oss. Och sen visste jag ju vem en tjej var eftersom vi pratat lite på familjeliv.

De började med att visa väldigt utförligt hur en förlossning går till. Hur barnet ska rotera när det är på väg ut. Olika ställningar man kan använda sig av. Vi fick titta på en film om en förlossning. Va spännande! (även om jag kände 150 gånger att NEJ JAG SKITER I DET HÄR, haha). Insåg att man typ på förlossningsprogram och unga mödrar o så bara fått se själva utdrivningsskedet. Och det verkar inte vara det som är det värsta, tycker jag. Då är det ju liksom snart färdigt! Men jag kan nog ha hur fel som hellst med ;) Filmen och barnmorskans försök till att förklara vilken enorm kraft som bor i alla kvinnor kan jag inte riktigt förstå. Jag som är så gnällig och klen. Finns den kraften hos mig med??
Smärtlindring blev det ju såklart genomgång av med. Jag kommer nog vara väldigt flexibel. Jag tar det jag känner att jag behöver. Inte mer och inte mindre.

Så fick vi presentera barnet i magen. Kändes lite lustigt måste jag erkänna. Man fick berätta vad man kallade bebisen, vad man trodde att det var för kön, om den var aktiv osv. Så berättade dom att det var väldigt viktigt att börja prata med bebisen nu för att alla sinnen var färdigbildade. Och det gjorde barnet tryggt när det väl föds att känna igen mamma och pappas röster. Så man skulle prata med den, inte bara OM den.

Diskuterades även mycket vad pappans uppgift vid förlossningen var. Ganska mycket uppgifter insåg jag. Fylla på mig med mat och vätska. Se till att jag kissar (för en full urinblåsa kan tydligen göra så att barnet inte kommer ner så fort som det kan). Massage. Kolla på CTG kurvan när en värk börjar (eftersom man kanske inte känner den förrän en liten bit in i värken) och då ge mig lustgasmasken eftersom då hinner den verka innan man når toppen av värken.
En sak som lite halvt förvånade mig är att dom sa att de flesta kvinnor känner värkarna mest i ryggen. Jag var helt bombsäker att man kände mest i magen!! Menmen, det återstår att se.

Gick igenom lite komplikationer som kan uppkomma. Olika kejsarsnitt. Sugklocka..

Sen fick vi information från en kvinna om hur man kan känna sig tiden efter. Är tydligen väldigt vanligt att man gråter mycket utan att veta varför. Plus att man kan känna sig nedstämd i några veckor efter. Den viktigaste uppgiften man hade var att knyta sig an till barnet. Så de rekommenderade inte besök under den första tiden efter man kommit hem, just för att föräldrarna var de enda som barnet behövde just då. Plus att infektionsrisken var stor vid besök (särskillt av barn). Man skulle inte låta barnet "flyga" från famn till famn utan mest få vara hos mamma och pappa. Och inga tidiga besök på A6! Men Jerry och jag diskuterade besök lite och våra familjer måste ju iaf få komma och hälsa på nya släktmedlemmen ganska så direkt när man kommer hem (kanske inte 10 minuter efter man kommit innanför dörren, men ändå, haha). Så lite skönt att Jerrys och min inställning är lika iaf! Sen kan man ju kanske vänta några dagar innan kompisar o så kommer. Beror ju lite på hur man mår, både fysiskt och psykiskt. Och hur amningen fungerar osv! Men är allt okej så kommer inte jag vara den som förbjuder mina vänner att komma o hälsa på. Jag vet ju själv hur jag är när någon får barn ;) Klart man vill se den lill*! Och få hålla och gosa lite, hihi.

Så skrev vi på faderskapspapper. Man behövde två vittnen när Jerry skulle skriva under. Haha Så nu är han pappa även på papper :)

Kan skriva 7 sidor till om dagen, men orka. Och ni vill nog inte läsa mer av mitt ordbajsande heller?! ;)

Puss o kram från mig och bebis!