På torsdagen (13 augusti) hade jag tid för kontroll av min havandeskapsförgiftning kl 10.30 inne på förlossningen i Eksjö. Tyckte det kändes lite jobbigt att åka själv så underbara Frida mötte upp mig i Eksjö eftersom hon skulle börja jobba kl 14.
Kom in på förlossningen och där stod många barnmorskor och bara väntade så man blev varmt välkommen iaf. Så blev invisad till ett rum (samma rum som Noah föddes i några timmar senare, hihi) och de körde ctg kurva och jag fick lämna urinprov, ta blodprover och de mätte blodtrycket. Jag tyckte att jag mått bättre under några dagar så jag var inte SÅ orolig som de andra gångerna. Efter 2 timmars väntan (tack Frida för att du höll mig sällskap) kom läkarn och ville göra ett ultraljud för att se hur blodflödet i navelsträngen såg ut. Och allt såg bara bra ut!
Men jag sa till Frida att "jag känner på mig att jag blir inlagd, det är nåt som inte stämmer"...

Vid ca 13.30 kommer läkaren in i rummet efter att ha pratat med de andra läkarna på förlossningen och sätter sig på sängen bredvid mig. Känslan i kroppen då går inte att beskriva! Hon berättar att läkarna tillsammans har bestämt att jag ska bli igångsatt för min havandeskapsförgiftning verkar bli värre och värre. Att äggvitan i urinen var på 4+ vilket är det högsta värdet man kan ha. Jag börjar gråta och får ur mig i lite smått panik att "Men jag kan inte föda barn" och läkarn ler och verkar förstå min oro. Frida kommer in i rummet och jag får gråta ut. Sedan ringer jag till Jerry och berättar att jag ska bli igångsatt.

Kl 15.00 kommer läkaren tillbaka och för upp en sorts gelé som skulle göra att min livmoderhals mjukas upp. Hon berättar att jag kan få LITE mensvärk och att en igångsättning kan ta flera dagar och att det ofta slutar med kejsarsnitt. Hon meddelar att hon kommer tillbaka om 6 timmar för att se om det hänt något.

Redan ca kl 16 börjar jag känna av smärtan i magen. Sen kommer Jerry äntligen! Smärtan blir bara värre och värre. Gör riktigt ont vid ca 19 så jag börjar använda TENS-apparaten som smärtlindring. Funkar helt okej! Men det gör riktigt ont vid det här laget så jag får varma riskuddar av barnmorskan att lägga på magen. Ctg:n registrerar värkar, ca 3 på 10 minuter, men jag tycker det gör ont hela tiden. Vid 21.00 kommer läkaren tillbaka och hon har blivit meddelad att jag haft ordentligt ont de senaste timmarna och när hon känner efter om det hänt något med livmoderhalsen kan hon konstatera att det inte hänt någonting. Så eftersom jag haft så ont och var så trött tyckte hon att jag skulle få morfin och en sovdos och att vi skulle fortsätta nästa morgon.

Vid ca 21.30 får jag morfin insprutat, vilket jag inte tycker hjälper någonting. Får dock aldrig någon sovdos.

Värkarna fortsätter och Jerry hjälper mig att ta mig igenom dom, vilket är hemskt eftersom jag hela tiden får "tvillingvärkar", altså två på rad och sen paus.

Vid 22.15 ber jag Jerry ringa på någon för att det rinner något "mellan benen". Eller rinner och rinner, mer forsar. Och Jerrys kommentar är "Det är ju dyngsurt". Barnmorskan kommer in och konstaterar att det är vattnet som gått. Det bestäms att jag inte ska få någon sovdos eftersom jag förmodligen ska föda barn istället.

Jerry fortsätter hjälpa mig att ta mig igenom värkarna med tens apparaten och han och barnmorskan påminner mig ofta om att trycka på knappen på apparaten vid rätt tidpunkt.

Barnmorskan kommer in några gånger och känner hur öppen jag är och när det är 3 cm så säger han att hon ska ringa läkaren så jag ska få ryggbedövning. Åh vilken lättnad tänkte jag! Det togs prover som skulle skickas för bedövningen och den förbereds. Men när de kommer tillbaka är jag öppen alldeles för mycket för att kunna få den bedövningen.

Kl 01 får jag lustgas. Och herregud vilken lättnad. Värkarna blev ju som en dröm. Och min första reaktion är ett leende och Jerry får kommentaren "Jag är ju full och föder barn, hur fan ska det gå". Den fungerade utmärkt och topparna på värkarna försvinner helt.

Vid 01.40 ca märker jag att Jerry rusar ut ur rummet (jag är ju lite lagom bort av lustgasen) och jag fattar ingenting men förstod efteråt att det började rinna rikligt med blod mellan benen. Så det fästs skalpelektrod på bebis huvud. Hör långt bort hur någon säger "Oj vad fort det går, nyss var det 8 cm och nu är det bara en liten kant"

Kl 02 halvskriker jag till Jerry att han måste ringa på larmet för jag känner att jag håller på att skita ner mig. In kommer en barnmorska, två undersköterskor och läkaren. Jag måste byta säng eftersom jag ligger i en sova säng, inte en "föda barn säng". Sen är det bara tt krysta. De pushar på som bara den och jag hör hur någon säger att barnets hjärtljud går ner och att jag måste trycka hårdare. Och jag hinner tänka att jag verkligen inte vill att det ska sluta med kejsarsnitt så jag trycker på hårt som fan (rentutsagt).

Och 02.17 kommer vår lille Noah ut. 2765 gram och 47 cm lång. Helt perfekt!!