Idag gjorde jag ju, som ni vet ett besök hos Emma. Första gången sen Theo föddes den 1 maj. Och my god! SÅ söt. Och så naggande go var den lille plutten. Satt där med honom i famnen och insåg verkligen hur sjukt fantastiskt det är att "någon" ligger i magen i 9 månader och kommer ut sådär helt komplett underbar! Tänk att man kan känna så starka ta-hand-om känslor för någon annans barn. Hur ska det bli då när man får ett eget? Borde ju inte ens gå o tygla känslorna?

Jag köpte ju med mig en liten present till Theo och så fick ju självklart Tyra en present med. Och så himla go var hon. När jag gav henne paketet så gick hon direkt till mamma Emma och visade det. Sen när hon började ta bort pappret kollar hon i och säger "Wooooow". Hahaha. 2 år gammal och helt underbar! Gu vilka mysiga barn! Busade gjorde vi med. Hon skulle leka kurragömma med mig. Och eftersom Emma har en kompis till som heter Kajsa, så hade hon förklarat innan jag kom att det var Kajsa Stenke som skulle komma nu och inte Måns mamma. Så när jag kom sa hon hela tiden "Kajsa Stenke, kom här"... hihi. Mysdag!



Har suttit och kollat lite på en sån där barnvagnsleksak idag. Skulle vilja ha något färgglatt som bebis kan ha roligt att titta på och dessutom för att vagnen är helsvart. Hittade en urgullig. Men det skulle komma nya varianter nu i maj fattade jag det som. Men det var de här filurerna från Anna Hökerberg! Sååå fina tycker jag. Finns ju i oändligt många färger med :)

Grymt häftigt! Bebis har varit rätt lugn idag och så tänkte jag att jag skulle spela lite med speldosan jag köpt till bebis. Och då blev h*n helt galen. Började sparka som bara den! Undra om det kan ha varit av musiken eller om det bara var en ren tillfällighet?
Trodde mamma och Lena skulle få känna bebis idag, men som vanligt när folk pratar runt omkring är den helt lugn. Är till och med lugn när jag kollar på tv. Men går jag sen in i sängen så busar den. Kanske blir ett sövande ljud av allt surrande utifrån och sen när jag ligger tyst i sovrummet vaknar den av tystnaden?
Kanske kan se om Emelie lyckas känna på fredag förmiddag, då hon kommer hit och ska baka rabarberpaj! :)

Min rygg! Min rygg! Aj, aj, aj! Gråter av smärta ibland. Känns som den gått av på två ställen...typ. Så blir hemma en vecka nu innan jag ska till läkarn och troligtvis bli sjukskriven 50%. Men imorgon kommer jag nog inse att det är värt o ha så ont i ryggen ;) Ska nämligen trotsa ryggen och hälsa på Emma, Tyra och lille Theo imorgon. Var längesen jag gosade med en yttepyttebebis nu. Har bara sett många i sina barnvagnar, men det är ju inte detsamma som o få snuffsa lite. Han blir 2 veckor på fredag! Åh vad jag längtar... och Tyra var flera veckor sen jag såg nu! Ska bli kul.

Så ska jag äta lite med mamma först. Undra vad man är sugen på imorgon? hmm

Köpte nyss en filt från tradera. Så söt tycker jag! Kan ju lägga in en bild. Brukar jag ju göra när jag shoppat ;) Filten var från Me & I. Cool!

Har verkligen börjat gilla när folk klappar på magen nu :) Det har känts OK innan. Men inte som nu. Nu kan jag till och med låta folk (även de jag inte känner så väl) klappa och gosa med magen. Jag känner lite att den har blivit mer "egen" på sistone. Är liksom verkligen bebismage. Både syns och känns så :) Inte bara som att min mage är tjock, utan känner mig verkligen gravid. Kanske låter konstigt? Att inte "känna" sig gravid förrän typ vecka 25!! :) Kan nog har med o göra att fostret numera inte kallas foster utan BARN! Känns liksom mer som att defolk faktiskt vill röra vårat barn, istället för bara min mage. För hur bekväma är vi kvinnor egentligen med att folk tar oss på magen? Är inte många ogravida kvinnor som uppskattar det må jag tro! Och visst har jag ju vetat att jag är gravid, men har haft lite samma känsla som jag hade som icke gravid när folk tagit mig på magen. Men inte nu :) Min bebis ligger verkligen där inne och busar! *myyys*

Som jag skrev i förra inlägget. Ska verkligen bli spännande vem som lyckas känna först. Drog upp tröjan nyss när jag låg på rygg (vilket man måste göra fortfarande oftast för att känna bebis) och fick en liten pickande känsla. Undra vad det kan ha varit? En klappande hand kanske?

My goood! Börjar tro det är en elefant där inne. Kickade mig stenhårt nyss. Om man tittar på magen ser man hur den rör sig. Helt underbart! *kärlek*

Och nu, alla ni som vill känna, kan ni nog faktiskt göra det. Den är igång rätt så mycket under dagen nu :) Tror hotet med att åka in till förlossningen hjälpte, för efter det har den varit helbusig :) Är ingen som känns utanpå än. Blir spännande o se vem som blir först, hihi.

Segt som sjutton var det att gå upp i morse. När klockan ringde trodde jag inte det var sant :) Men upp kom vi. Föräldrautbildningen började kl 09.00 och innan dess skulle vi träffa barnmorskan för mätning av magen o hjärtljud osv (vanlig kontroll). Så vid 20 över 8 typ (när jag är redo att åka typ) frågar Jerry "Vilken tid ska vi vara där?" Och jag svarar ju såklart "Halv 9" och då får jag en chockad min plus "VA? vad ska vi göra där så tidigt?" ... "Men Jerry, vi ska ju till barnmorskan innan" ... "juuuust det"... "Ja, jag förstår ju varför det inte är gjort så att två killar ska skaffa barn, hahaha"...
Undra vem av oss som är gravid och tankspridd va? Hahaha

Så lite sena blev vi, men fick ändå sitta och vänta så det gjorde inget :) Så fick vi komma in och jag fick ta både stick i fingret och i armen. Fyyyy! Hon kollade Hb, socker och så skulle hon skicka iväg ett prov för att de vilken blodgrupp jag har. Allt såg bra ut sa hon! Och mitt blodtryck låg på 112/82 vilket hon sa också var bra!
Sen var det dags att mäta magen. Hennes första kommentar var typ "Oj, den har växt sen sist".. och efter mätning med måttband sa hon att det var ett utmärkt mått. Sen lyssnade vi på hjärtljuden vilka låg på 140 slag denna gången. Tog upp med henne att min rygg ballat ur totalt och hon tyckte jag skulle bli sjukskriven på 50%, så fick tid hos läkarn nästa vecka. Känns som en liten lättnad! Hoppas han tycker lika som hon och jag bara ;)

Sen började utbildningen. Var Jerry, jag och tre par till. En Jerry kände som också spelade innebandy som han inte visste att han skulle bli pappa. De var planerade en dag efter oss. Och sen visste jag ju vem en tjej var eftersom vi pratat lite på familjeliv.

De började med att visa väldigt utförligt hur en förlossning går till. Hur barnet ska rotera när det är på väg ut. Olika ställningar man kan använda sig av. Vi fick titta på en film om en förlossning. Va spännande! (även om jag kände 150 gånger att NEJ JAG SKITER I DET HÄR, haha). Insåg att man typ på förlossningsprogram och unga mödrar o så bara fått se själva utdrivningsskedet. Och det verkar inte vara det som är det värsta, tycker jag. Då är det ju liksom snart färdigt! Men jag kan nog ha hur fel som hellst med ;) Filmen och barnmorskans försök till att förklara vilken enorm kraft som bor i alla kvinnor kan jag inte riktigt förstå. Jag som är så gnällig och klen. Finns den kraften hos mig med??
Smärtlindring blev det ju såklart genomgång av med. Jag kommer nog vara väldigt flexibel. Jag tar det jag känner att jag behöver. Inte mer och inte mindre.

Så fick vi presentera barnet i magen. Kändes lite lustigt måste jag erkänna. Man fick berätta vad man kallade bebisen, vad man trodde att det var för kön, om den var aktiv osv. Så berättade dom att det var väldigt viktigt att börja prata med bebisen nu för att alla sinnen var färdigbildade. Och det gjorde barnet tryggt när det väl föds att känna igen mamma och pappas röster. Så man skulle prata med den, inte bara OM den.

Diskuterades även mycket vad pappans uppgift vid förlossningen var. Ganska mycket uppgifter insåg jag. Fylla på mig med mat och vätska. Se till att jag kissar (för en full urinblåsa kan tydligen göra så att barnet inte kommer ner så fort som det kan). Massage. Kolla på CTG kurvan när en värk börjar (eftersom man kanske inte känner den förrän en liten bit in i värken) och då ge mig lustgasmasken eftersom då hinner den verka innan man når toppen av värken.
En sak som lite halvt förvånade mig är att dom sa att de flesta kvinnor känner värkarna mest i ryggen. Jag var helt bombsäker att man kände mest i magen!! Menmen, det återstår att se.

Gick igenom lite komplikationer som kan uppkomma. Olika kejsarsnitt. Sugklocka..

Sen fick vi information från en kvinna om hur man kan känna sig tiden efter. Är tydligen väldigt vanligt att man gråter mycket utan att veta varför. Plus att man kan känna sig nedstämd i några veckor efter. Den viktigaste uppgiften man hade var att knyta sig an till barnet. Så de rekommenderade inte besök under den första tiden efter man kommit hem, just för att föräldrarna var de enda som barnet behövde just då. Plus att infektionsrisken var stor vid besök (särskillt av barn). Man skulle inte låta barnet "flyga" från famn till famn utan mest få vara hos mamma och pappa. Och inga tidiga besök på A6! Men Jerry och jag diskuterade besök lite och våra familjer måste ju iaf få komma och hälsa på nya släktmedlemmen ganska så direkt när man kommer hem (kanske inte 10 minuter efter man kommit innanför dörren, men ändå, haha). Så lite skönt att Jerrys och min inställning är lika iaf! Sen kan man ju kanske vänta några dagar innan kompisar o så kommer. Beror ju lite på hur man mår, både fysiskt och psykiskt. Och hur amningen fungerar osv! Men är allt okej så kommer inte jag vara den som förbjuder mina vänner att komma o hälsa på. Jag vet ju själv hur jag är när någon får barn ;) Klart man vill se den lill*! Och få hålla och gosa lite, hihi.

Så skrev vi på faderskapspapper. Man behövde två vittnen när Jerry skulle skriva under. Haha Så nu är han pappa även på papper :)

Kan skriva 7 sidor till om dagen, men orka. Och ni vill nog inte läsa mer av mitt ordbajsande heller?! ;)

Puss o kram från mig och bebis!

Är verkligen helt slut efter dagen som varit! Både fysiskt och psykiskt. Var sååå orolig för mitt lillhjärta. Och när man fick veta att den levde och mådde bra så var det som att allt bara släppte. Vilken lättnad! Försöker njuta av att jag fick se lillpyret idag, även om man då mest bara var glad över att den levde :) Den hade fått lite babyhull. Va mycket större än innan och tjockare med. Hihi. Ansiktet syntes så tydligt att det nästan var läskigt! Men det var häftigt!

Mamma älskar dig hjärtat mitt! Skräm mig ALDRIG så igen!

Nyss hemkommen från Eksjö. Bebis mår bara bra! Jag har haft väldigt ont i magen i ca 3 dagar och dessutom knappt känt bebis sparka överhuvudtaget. Den som brukar vara igång som bara den! Så idag tog oron över. Försökte ringa mvc men de var inte där förrän på måndag kl 08.00. Så länge ville jag inte vänta på att få reda på om barnet levde eller inte. Så jag ringde kvinnokliniken i Eksjö, men dit fick jag inte komma för jag var för långt gången i graviditeten så de hade inte hand om mig längre. Så hon hänvisade mig till förlossningen och dit var jag så välkommen så :)

När jag kom dit fick jag gå in i ett förlossningsrum och snacka om att det kändes lustigt. (My god här ska jag föda barn om några månader!!!!!!) Och hon satte såna där band på min mage som mätte hjärtljuden på barnet (vilka låg alltifrån 125-159 slag), värkar, min puls och syresättning. Så där fick jag sitta i ca 30 minuter då det registrerades. Allt såg bara fint ut!

Sen fick jag göra en ultraljudsundersökning och bebis såg verkligen stoooor ut nu :) Hon kollade runt i hela livmodern. Allt såg bra ut! Moderkakan låg i bakvägg uppe på vänster sida. Fötterna var neråt och huvudet låg uppe vid mina högra revben. Hon tittade länge mellan benen på den och jag försökte leta efter pungkulor, men kunde inte se några. Hahaha Får väl se om det tittar ut en tös eller om jag helt enkelt är urdålig på att se kön på ultraljud! Hihi

Livmoderhalsen såg stängd ut på ultraljudet men för säkerts skull gjorde hon en gynundersökning med och allt såg bra ut där med.
Så egentligen det enda hon kunde konstatera var att jag var väldigt öm runt livmodern när hon klämde på den. Kunde vara för att den växte, och jag skulle ta upp med min barnmorska på tisdag att jag varit inne på förlossningen så fick hon avgöra om det skulel göras närmre kontroll.

Men just nu mår vi bra iaf! Jag har fortfarande ont i magen, men smärtan i hjärtat är borta när jag vet att bebis lever och mår bra :)

Måste erkänna att jag är rädd. Tankarna flyger ofta i huvudet. Hur ska jag klara det här? Kommer jag dö? Kommer barnet dö? Kommer jag ens kunna hantera den sortens smärta?
Men samtidigt känner jag inte att det plågar mig dagligen.. så hur sjutton vet man om man är livrädd eller bara normalt rädd? För vem skulle inte vara rädd att klämma ut en stor klump på typ 4 kilo från "down there"? Så undra om min rädsla är "normal" eller om jag borde prata med någon? Kanske får någon klarhet i det på föräldrautbilningen nu i maj. Jag hoppas det! Samtidigt vill jag ju inte göra kejsarsnitt om man inte måste. Har ju hört att vaginal förlossning är bäst för både barnet och mamman. Men visst vore det en smidig lösning. Men det är ju tyvärr inget man får välja!
 
Kollade nyss på förlossningskliniken på tv. Är förvånad över vilken fullständig kontroll kvinnorna där ser ut att ha. Alla har ont men hanterar det bra. Och krysta ut sin bebis verkar som det mest normala en människa kan göra. Ser ju ut som att de inte gjort annat än att fött barn i sina liv. Jag har väldigt svårt och se mig själv ha sån kontroll över en situation man aldrig tidigare varit i.

Gaaa, hur ska jag överleva???????

Ajajaj... har haft ont i min mage sen igårkväll. Gör liksom ont överallt. Tror det är tarmarna. Känns precis som tidigare när jag hade problem med dom nämligen. Bara jobbigt irriterande... Igår när jag skulle gå och lägga mig kunde jag knappt somna för jag hade så ont. Så blir man ju såklart orolig att det skulle vara något med bebis. Men pratade med min kära syster idag och hon sa att med Meja hade hon haft så ont i magen att hon var helt säker på att något var fel. Och 100 på att hon skulle få missfall. Men när hon sökte för det såg allt fint ut!
Antar att det är så mycket som ändrar sig i kroppen för att anpassa så att en stor bebis ska få plats! Så min oro har lagt sig, nu är det bara jobbigt o gå o ha lite ont hela tiden. Får väl passa på att vila nu när jag är ledig och se om det går över. Annars ska vi ju till barnmorskan igen den 12 maj så då får jag ta upp det då..

Jag fattar det inte. Hur mycket bebis än sparkar och lever så går det liksom inte in. Såg nyss Sex and the city avsnittet där Miranda får sin son. Och tanken slog mig, att herregud jag kommer ju ligga där om några månader och (förhoppningsvis, om allt går bra) få mitt barn i famnen.. My god. Helt ofattbart! Undra när jag kommer fatta att jag faktiskt ska föda barn och att den kommer komma ut ur min mage?? Och framför allt när jag kommer fatta att jag är mamma???

Idag var Jerry och jag i Gränna. Så mysigt! Åt räksmörgås på Grännaberget och sen åkte vi ner till hamnen och köpte glass :) En riktigt mysig dag! Jerry kom hem aningen lullig inatt så jag blev lite småirriterad kan jag erkänna, men somnade som en stock men jag trodde han skulle vara bakis och tjurig hela dagen idag och eftersom jag ville hitta på något kände jag mig lite uppgiven och aningen tjurig ;) Men vi vaknade samtidigt och då sa Jerry att vi kunde åka till Gränna (som jag sa igår att jag ville) så han gottgjorde det myyycket väl! Hihi. Tack min älskling!

Guu vad kär jag blivit i katvig kläder... jag e ju helt tokig! Köpte nyss den här: